Shit happens.

Mer än så behöver inte tilläggas. Carro fick helt enkelt gå hem tidigare från jobbet idag. Så nu är problemet åtgärdat och ordningen är återställd:) Yeey nu slipper hon kissa i duschen, alltså inte för att hon gjort det!
Nu är hon såå värd en kaffe i solen på sin soliga balkong! Puss så länge.

Gråta.

Jag behöver gråta. Kan jag bara få gråta? Det värker bakom ögonglobarna det trycker på som in i hvte på allt skit som jag håller inom mig. Jag vet inte vart jag ska gå och gråta. Funderar allvarligt på att stänga av mig från omvärlden ett tag, kanske bara en vecka, kanske eller ja så länge det behövs. Inte från jobbet såklart, från allt annat. Behöver andas i tomrummet.

Jag lovar, jag säger till innan. Då kommer ingen nå mig på ett tag.
Det är okej va. Fan jag behöver egentligen lämna Stockholm för ett tag.
Börja om.

Jag har försökt att tänka
bort dig på alla sätt.

Ont i hjärtat.

Ja, idag har jag ont i hjärtat. Min längtan är stark. Jag tror det är ett tomrum som vill fyllas. Jag vet inte med vad bara. Det är som en molande huvudvärk. Det är också många som fanns i mitt liv som jag saknar och tänker mycket på som är borta nu. Det har varit och är tungt att acceptera. Det var så många som jag hade kär som jag ville dela mer med. Dom jag håller riktigt kärt är få men jag känner starkt. För mig är det inte att människor som jag känner för kommer och går för mig består det. Vänner och de som är mer än vänner som gör spår. Jag bär det med mig fast jag försöker lägga ur stenar ur ryggsäcken hela tiden. Men det är liksom okej. Okej att känna. Det blir alltid bättre. Jag bara är. Jag. Det är ganska skönt. Inga krav. Inga måsten. Ingen som vill ha mig på ett visst sätt. Imorgon är det en ny dag och varje ögonblick är mitt. Varje ögonblick är nytt och jag tar vara på det. Det finns också spänning, glädje och förväntan i all förvirring.
Jag har lyckan i grunden och det känns.

"Säg till om du vill ha mig för själv vet jag inte vad jag vill."

Nya tag imorrn ok? :)

Godmorgon onsdag:)

Ni behöver inte bli skrämda av mitt inlägg igår det var bara luften som gick ur mig för en stund, på grund av olika anledningar, sen har man ju fått lingonvecka som ett brev på posten när man kom hem:)

För att återkoppla till inlägget igår vill,jag säga att det värsta är nog sveket och chocken av att man levt så innerligt med både hjärta och själ i något som endast var sanning för en själv. När man kände att man levde och tänkte varje dag, verkligen varje dag att det kändes så skönt att man hittat rätt och att man kunde lita på att man visste vart man hade varandra. Och jag blev bekräftad att det var ömsesidigt, varje dag. Jag var lycklig.
Det hände något och jag vet inte, fast jag vet.
Jag vaknade i alla fall upp nästa dag och allt var bara en dröm.

Det är något som jag håller på att lära mig att leva med, jag försöker inte förstå, längre. Allt har sin tid.
Men förståelsen av att man aldrig kan lita på någon är, jag vet inte. Det är bara dig själv du kan lita på.

Och hörrni tänk på att det är bättre att säga för lite än för mycket.
Jag vet inte hur ensam jag är om det men jag känner mina känslor så väl, en känsla hos mig är aldrig fel, och känslor jag säger kommer rakt från hjärtat inte hjärnan.Det är två skilda saker.
Det finns inte på världskartan att något jag sagt skulle ändra sig. En känsla jag känner är är bestående.

Det är enkelt. Säg aldrig något du inte menar och kan stå för (inte bara för stunden). Det är enkelt. Glöm aldrig det.

Nu: Återgå till verkligheten, hörs sen ;) pussssss

Hur kul är det att fota sig själv haha, men måste ju bjuda på någon bild!

Vi var aldrig kära i varann det bara kändes likadant.

Att önska någon annans död. Inte bara död utan lång och smärtsam död. Eller död, mera själslig smärta. Hur är det? Jag vet. Tro inte att jag är galen för att jag säger så. Jag tänker bara högt, någonstans måste det finnas gränser för hur mycket smärta man ska få ta emot av en annan person. Någonstans måste det finnas gränser för hur illa man kan behandla sina medmänniskor utan att det någongång kommer slå tillbaka?
Tro inte att det här är hat, jag känner inget hat..inte längre. Det är bara tankar som dyker upp. Ibland önskar jag att jag var en sån som inte tänker alls. Fast bara ibland.
Jag har så mycket kärlek som jag bara ska dela ut rätt for now on.

Det är så sjuk känsla när det kommer upp för en, som en blixt från klar himmel, att man levt med en person som egentligen aldrig hade någonting som man skulle falla för idag. Inte hade någonting som man kan stå för. Att man levt ihop i tron om att man gör det för samma sak. Att man levt med någon som egentligen bara var skapt med talförmåga inte hjärta. Att det var en illusion. Att man gick och trodde att man ville leva med den personen resten av livet. Hur kunde jag? Det hade jag ju inte velat, nu när jag ser det på håll. Att man inte fattar någonstans hur man kunde vara tillsammans med den personen. Att jag vågade.
Att man gett allt tills man blev tom. Att man varit helt blind.
Jag som aldrig skulle kunna bli blind?
Det är sjukt.

Man ska få ta emot käftsmäll på käftsmäll i livet men det finns bara utrymme för att ställa sig upp igen. Rakryggad.

Jag har bestämt mig. Bejaka glädjen eller begrunda sorgen?

Jag tror att det här året kommer bli mitt bästa år i livet hittills, känslan infinner sig mer och mer. Jag tänker inte må dåligt en dag till. Jag har bestämt mig för att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av och jag tänker sträcka mig så långt det behövs. Och då menar jag verkligen så långt det behövs. Jag tänker bara umgås med människor som ger mig positiv energi, som jag skrattar med så jag får ont i magen, som jag kan vara mig själv med, som tycker jag är bra som jag är. Jag tänker bara lägga tid på människor som får mig att må bra till 100%, människor som tar fram mina bästa sidor.
Jag tänker ta tillbaka MIN syn på livet som är min postiva syn, min glädje och kärlek för det lilla och enkla. Mina värderingar. Inte bli påverkad av någon. Det blir inte bättre än man gör det.

Jag är ju en glad tjej som bara vill väl, egentligen.

Som det bästa Winnerbäck säger : "Man får välja själv att ta saker som det är. Är det jobbigt att tiden går och man blir äldre eller kul att vara med?"

Kärlek/Caroline