Vi var aldrig kära i varann det bara kändes likadant.

Att önska någon annans död. Inte bara död utan lång och smärtsam död. Eller död, mera själslig smärta. Hur är det? Jag vet. Tro inte att jag är galen för att jag säger så. Jag tänker bara högt, någonstans måste det finnas gränser för hur mycket smärta man ska få ta emot av en annan person. Någonstans måste det finnas gränser för hur illa man kan behandla sina medmänniskor utan att det någongång kommer slå tillbaka?
Tro inte att det här är hat, jag känner inget hat..inte längre. Det är bara tankar som dyker upp. Ibland önskar jag att jag var en sån som inte tänker alls. Fast bara ibland.
Jag har så mycket kärlek som jag bara ska dela ut rätt for now on.

Det är så sjuk känsla när det kommer upp för en, som en blixt från klar himmel, att man levt med en person som egentligen aldrig hade någonting som man skulle falla för idag. Inte hade någonting som man kan stå för. Att man levt ihop i tron om att man gör det för samma sak. Att man levt med någon som egentligen bara var skapt med talförmåga inte hjärta. Att det var en illusion. Att man gick och trodde att man ville leva med den personen resten av livet. Hur kunde jag? Det hade jag ju inte velat, nu när jag ser det på håll. Att man inte fattar någonstans hur man kunde vara tillsammans med den personen. Att jag vågade.
Att man gett allt tills man blev tom. Att man varit helt blind.
Jag som aldrig skulle kunna bli blind?
Det är sjukt.

Man ska få ta emot käftsmäll på käftsmäll i livet men det finns bara utrymme för att ställa sig upp igen. Rakryggad.