Jag har lärt mig att leva för dagen (nästan alltid måste tilläggas), jag måste säga att jag är en hejjare på att glädjas åt till minsta lilla och det gör livet så värdigt.
Jag har lyckan mitt i sorgen och tillsammans är vi starka.
Att våga visa känslor är det finaste som finns.
Det som vi går igenom nu finns det inte ord för, men någonstans kan jag se det vackra i det. Vi har varandra. Så mycket kärlek och omtanke, man kan nästan ta på den.
Glöm inte att visa, våga känna, ge, ta och berätta med kyssar, famnar, ord, en klapp i ryggen, snåla inte det betyder så mycket för alla och det kostar ingenting.
Men det måste komma från hjärtat.
Ett stort hjärta kommer man långt med.
Våran kära H, har kanske sin sista dag idag eller imorgon vi vet inte men det jag vet är att han har gett mig en otrolig styrka, kämparglöd och kärlek som inte många har. Hur sorgligt och förjävla orättvist livet än kan vara får man aldrig ge upp. Man får verkligen känna det och pissa på det men sen får man sträcka på sig igen.
Hoppet är det sista som lämnar oss sägs det och det har vi verkligen fått uppleva, men något som aldrig lämnar en har jag sett dom här dagarna, även fast "H" inte kan prata längre så ser jag det i hans fortfarande leende ögon, det är kärleken. Den lämnar aldrig.
Jag vill avsluta med att ge en eloge till alla underbara sköterskor och läkare på Stockholms sjukhem, vad vore världen utan er! Ni gör det värdigt och man hade inte klarat sig utan er! Jag är tagen av era insatser ni gör dagligen.
Tack vare er är vi inte heller längre så rädda för döden.
"H" har alltid sagt till mig: "Vi kämpar", "Kämpa nu"
Och det gör vi. Alltid. <3<3<3
