Sorg.

Jag är jag och jag tycker om mig själv. (Med vissa skavanker såklart)
Mitt liv är utan att överdriva underbart. Om man bortser från den sorg jag bär med mig varje dag. Att förlora den största kärleken i livet är det svåraste jag varit med om. Han är som död. Det är en saknad jag kämpar med varje dag. Jag saknar honom så Mycket.
Det gör så ont. Egentligen, realistiskt sett så borde jag väl inte sakna den som gjort illa mig mest, den som inte har samma känslor för mig, den som fört mig bakom ljuset, den som trampat på mig hårdast, den som visat att mig bryr den sig inte om. Och ni som säger, det har ju gått mer än ett halvår nu Carro.
Ja det stämmer, men inte fan gör det mindre ont för det.

Träffar sin livs kärlek det gör man nog bara en gång.